Etapp 15:2 Marvikenrundan 9km (+2km)
Rundslingan Skottvång
Det här är en bit led som vi vandrat åtskilliga gånger. Den är fin, lagom lång, inom lämpligt avstånd och logistiskt praktisk eftersom den börjar och slutar på samma ställe, vid Skottvångs Grufva. Då den nu stod näst på tur i Sörmlandsledenprojektet så passade vi på söndagseftermiddagen 2016-04-10 på att ta ett varv till.
Från start bestod styrkan av Lova Hatt, Pappa Hästsko, Annie Glugg ... och så Jörgen.
Stenblocken tidigt på rundan har antagligen haft en roll i gruvbruket en gång i tiden. Vi brukar passa på att klättra lite på dem när vi går förbi. Observera att Jörgen hukar för att inte störa fotograferingen.
Framme vid skärmskydden vid Mellanmarviken. Annie provade fiskelyckan med en rejäl stump tandtråd och en bit tortillabröd. Kan inte gå fel.
Tålamod är en fiskares bästa vän ...
Vi andra laddade för lunch i skärmskyddet; Te, wienerkorv, nudlar, mjölk, apelsin, plommontomater, Flapjacks, soppa, ägg, muffins och äpplen. Och så Jörgens kokkaffe förstås. Sen vi började med All-in trailwalking-dieten har vi aldrig kommit hem med skörbjugg.
Strax efter skärmskydden gjorde vi en kort avstickare norrut. Eftersom vi gick Fredriksberg-Mariefred förra gången så blev en ledstump på en knapp km, mellan rundslingan och starttavlan 15:1 ogången. Det tog vi igen nu. All led måste gås! Det var en fin bit också.
Tillbaka vid gästboken där Läggestaanslutningen möter huvudleden. Vi skrev in oss några rader under våra tidigare signaturer.
Vid Bron över Marviken hände något lite ovanligt. Precis när bilden togs hittade Lova en liten stackars död abborre fastkilad mellan några stenar i det strömma vattnet precis vid vattenbrynet. När alla kollat och diskuterat hur den kunnat fastna där tog Annie tag i saken och flyttade undan stenarna lite runt fisken. Då var den inte alls död. Den sprattlade av sig lite och försvann pigg som en mört. Jag har aldrig sett en frisk fisk som simmat fast sig motströms förut. Annie var stolt och fick mäkta beröm för att hon räddat livet på abborren. Jag tänker osökt på en händelse vid Stensund förra sommaren ...
Tillbaka på rundslingan mötte vi Mia och Mynta som hade varit och tränat spår. De gjorde oss sällskap på vandringen.
Utsiktstornet på Stenhuggarmon. Lova, Annie och jag vågade oss upp.
Högt var det, men vi är inte höjdrädda så vi vågade titta ner. Mamma Mia satt där nere och vågade inte ens titta upp. Vi konstaterade att hon måste vara lågrädd.
Vem har gjort det här? En jätteinsekt? En envis sabotör? Jörgen trodde hackspett.
Som klotter men ändå inte. Och fyndigt i all sin enkelhet.
16 137 steg på leden idag. Barnen höll sams i bilen på hemresan. Emmy med pojkvän stod och lagade potatissoppa till alla när vi kom hem så jag fick diska utrustningen i badkaret.
Slut för idag!
